Visste väl att ugglan var ett bra djur!

Några killar gick förbi och en av dem sa uppretat "det där stämmer verkligen inte!" Förväntade mig en initierad utläggning av någon zoologisk expert, men han fortsatte "moderatsvinen kan ju också se blått!"

Ganska vitsig för att vara en vänsterpartist.

Det är betydligt enklare att styra vägen in till köket i stället för att plugga något man ändå inte fattar nåt av till högskoleprovet. Väl i köket hittade jag Marabous nya "vinterchoklad" - med smak av kardemumma, kanderad nejlika, kanel och ingefära, bland annat. Något som en pepparkaksälskare som jag borde avguda med andra ord.

 Dock upptäckte jag att det var en ganska stark och otäck bismak av något som nog egentligen var en huvudsmak. Nejlikan. Nästan illamåendeinducerade.

Och med huvudet inne i mammas köksskåp kändes illamående och nejlika vagt bekant.

Från vad?

Från 7A.

En av få, om jag vågar säga så utan att få en bunt vampyrdyrkande tonåringar på mig, skräckböcker för barn och ungdomar som faktiskt är skräck.

Redan bokens baksidetext utlovar att mysteriet antagligen inte kommer att lösas, för klassen försvinner spårlöst. Ett av få spår de efterlämnar är en av flickornas i klassen poesibok, där man från brottstycken steg för steg kan rekonstruera hjälpligt vad som kan ha hänt.

Jag kommer ihåg hur rädd jag var för boken när jag läste den i tidiga tonåren - kanske inte för det mer subtila som gruppens allt större splittring eller den allt mer tilltagande doften, eller till slut kanske stanken, av nejlika, utan mer för konkreta saker såsom det vattenfyllda karet i källaren, de ögonblick när inte bara klassens elever utan även den sansade gympaläraren känner att golvet rullar svagt som på en båt, ögonblicket när man inser att en av eleverna i klassen (men vilken!?) faktiskt var med på båten, båten som kantrade hundra år tidigare på väg hem från Zanzibar med sin last med nejlika.

När boken nyutgavs för något år sedan i Danmark, hade den av någon anledning förlänats ett nytt namn, Skuggornas hus, där den ganska mesiga boktiteln med råge väger upp för omslagsbilden.

Författaren, Bjarne Reuter, har, om jag inte missminner mig, även bland annat gett ut den betydligt mindre skräckinjagande Jakten på jultomten, med illustrationer av Mati Lepp.

Sitter och försöker plugga till högskoleprovet. DET ÄR SÅ SVÅRT!!!

Orättvist att min bror är skarp som en nyvässad kniv och jag går omkring med konstant dimma i skallen.

Beror bergis på att han blev introducerad till Kråkorna i Päronvik redan som spädbarn.

Tog en prenumeration på ganska kassa tidningen Amelia bara för att komma över premien, filmen Walk the Line. Häromdagen kom premien. Tillsammans med en lapp, där det stod att de beklagade att den utlovade filmen var slut och att de hoppades att jag skulle bli glad för ersättningsfilmen i stället. Vilken den var? Göta Kanal 2.

Min mamma introducerade litteratur ganska tidigt för min bror...

Kommer ihåg att jag tyckte Kråkorna i Päronvik var osedvanligt tråkig när jag var liten. Läste om den i går. Den var lika tråkig nu.

Undrar om det är så med många böcker man läste när man var liten, att man av ren nostalgi eller lathet (det är praktiskt att plocka fram samma känsla igen och slippa bilda sig en ny) tycker samma sak om den?

Fast nä.

Lilla Prinsen tyckte jag var urtråkig (undrar om någon femåring faktiskt tycker den är givande), den älskar jag nu.

Och Barnen i djungeln verkligen älskade jag, den tycker jag är väldigt uttråkande nu.

När det kommer till Kråkorna i Päronvik tycker jag det märks att den hittades på på stående fot (sittandes säkert, i en stor fåtöljd med cigarr, konjak, äggtoddy och teaterkonfekt). Ganska meningslös, faktiskt.

Jag orkar inte läsa hans blogg, (dels på grund av pur avundsjuka, dels på grund det ganska jobbiga pubertala "det jag och Amanda har" - snälla Alex, så känner ALLA nyförälskade, hur länge har ni varit ihop? ett år?, dels på grund av läsarna) men jag tycker Alex är en av Sveriges största stilister och humorister. (Dito med Calle Schulman.)

Antar att man inte kan vara obegåvad om man har Sven Stolpe som morfar.

Har någon läst Alex bok, förresten?

Är det här på riktigt? ÄLSKAR det.

All good men are taken.

Kommer ihåg att jag vägrade läsa Konsten att vara Ela när det kom (jag har fortfarande inte läst den), jag var upprörd över att huvudpersonen hade samma förnamn som mitt smeknamn - jaha, så länge lyckades jag hålla mitt namn hemligt - och liknande efternamn som jag och att hon dessutom, för att göra det hela värre, ganska väl även verkade representera de sidor av mig som jag hatar.

Om detta för att jag tror jag satt nära Johanna Nilsson på tåget i dag.

Att möta en författare ska tydligen vara lika upphetsande som att möta gåsen som levererar ens gåsleverpastej. (Se bokhorornas album, var det inte flera texter där som handlade om att de, oberoende av varandra, flydde från Paul Auster?)

Well.

Det här var upphetsande, i ordets rätta bemärkelse.

Älskar de avsmalnande ögon, blicken, den truliga minen, kängorna, pojkfrisyren.

Och det här har ju inget om böcker att göra, men apropå tåg - ansiktsblindhet ligger i släkten på min mammas sida.

En dag satt morbror Hjalmar på tåget upp till Kiruna för att hälsa på sin mamma. Där hamnade han i samspråk med en man, som han fann mycket trevlig, och efter några timmar, när det framgick att de skulle hälsa på samma kvinna, som båda ansåg var deras mor, kom de på att hoppsan, de var visst bröder.

Och nej, inte bröder separerade vid födseln, bröder som växit upp tillsammans.

Osannolik historia, tycker jag. Helt sannolik, tycker mamma, som kan stoltsera med att inte känna igen sin egen fästman när han stod en meter ifrån henne på bussen, "men han stod ju i profil!"

En kund köpte rödvinssås, chokladtryfflar, gåsleverpastej, fikon- och lagerbladsmarmelad och hängmörad oxfilé.

Samt the Lost Symbol.

Kunde inte undgå att tänka att han skulle hem och fira Dan Browns senaste boksläpp.