Senaste inläggen

Av M. - 17 november 2009 23:19

Vill ni, mina ehm, tre läsare, läsa mitt så kallade paper (urfånigt namn) om Skrot-Nisse - bilderboken vs filmen? Klart ni vill! Kan tillägga att jag aldrig gillade Skrot-Nisse heller. Kanske ska döpa om bloggen till Böcker jag aldrig gillat. Hm, ganska bra idé faktiskt...


Många böcker som filmatiserats utsätts för ödet att bli rejält stympade både i handling och inre skeenden

I Skrot-Nisse och hans vänner, som utkom 1985, är det snarare motsatta förhållanden.

1976 hade Jan Lööf, som ursprungligen debuterade som serietecknare[1], utkommit med boken Skrot-Nisse, som blev en enorm succé. Bokens huvudperson är trots titeln egentligen Kalle, som blir lämnad hos sin farbror när mamma och pappa åker på semester. Skrot-Nisse, så kallad för att han bor på en stor tipp full av elektronisk skrot som han samlar på sig till sina uppfinningar, känner sig sugen på äventyr och tillsammans med sin vän Kvarnström föresätter de sig att segla till Afrika i en pråm. I stället hamnar de på stadens djurpark, lämpligt nog inne i hyddan för giraffer, där de på morgonen blir upphämtade av en mycket ilsken pappa och bror.

När denna  32 sidor långa saga med lite text och mycket bilder skulle göras till spelfilm uppstod vissa problem med hur filmen skulle fyllas. Skrot-Nisse fick helt enkelt broderas om och läggas till rejält.

Skrot-Nisse är nu huvudperson, även om de övriga rollerna är i lika mycket fokus. Han bor fortfarande på en tipp, men nu med sin son, som också heter Kalle. Redan i början hamnar de i klammeri med stadens stadsarkitekt, Ture Björkman, som tycker att de med sitt skrot förfular hans utsikt.

Om Ture Björkman är seriens onde så är Bertil Enstöring geniet. Den bok som han skriver ner sina uppfinningar i vill Björkman få tag i, och han hyser inga skrupler för att få fatt i den, något som till slut leder Skrot-Nisse, sonen, Enstöring och Björkman till Sahara.

Jan Lööfs illustrationer är ganska platta, som något mer avancerade streckgubbar, vilket ju är logiskt när man betänker hur han började sin bana. Dock visar de skickligt karaktärernas känslor.

Filmens lerdockor hyser också flera schablonartade gemensamma drag – hängande bullkinder och stora potatisnäsor.

De blir dock naturligtvis levandegjorda på ett helt annat sätt i och med sina röster och sin mimik.

Skrot-Nisse talar sävligt och lätt bondskt på sin östgötska. Stadsarkitekten har en något gäll och nasal stockholmska. Bertil Enstöring talar ”fumlande” med en hes, desperat brutenhet i rösten när han fruktar för vad stadsarkitekten skall göra.

Även staden har levandegjorts. Även om Lööf med enkla medel förmår göra en myllrande och levande stad i bilderboken, framträder den ännu bättre uppbyggd (av papp?) i filmen. En vuxen kan dessutom notera detaljer såsom att affärerna är Konsum och tidningen DN – utom hos onde Björkman som har en kapitalistisk Expressen under sin portföljarm.

Trots att husen i sig ser mer ”levande” ut i filmen finns det en markant skillnad – i bilderboken, liksom i Lööfs andra alster, går det omkring människor.

Dessa är med något enstaka undantag helt frånvarande i filmen.

Kanske för att filmen känns så levande i sig, så att inga statister behövs?

För visst bidrar filmmediet till en mer levande känsla.

Man hör rösterna, man ser munnen darra, man hör någon ljudligt smaska i sig en gräddtårta.

Filmen fascinerar därmed på ett annat sätt än boken. Plötsligt blir det nästan verkligt. Ett myller av rekvisita bidrar också till denna känsla.

Dessutom kan en film tillåta sig att smyga in roliga biroller i förbifarten – såsom den infängslade fången som står och rycker i gallret bakom den hårdkokta polisöverstens skrivbord, och nynnar med skrovlig buseröst ”jag trivs bäst i öppna landskap…” eller alla djur i sina burar som har diverse ljud och rörelser för sig inne på Nisses kontor.

Dock kan man på ett helt annat sätt sjunka in i bilderboken. Det är vilosamt att betrakta bilderna och fantisera om vad som komma skall på nästa uppslag.

När man tittar på filmen sugs man bara skickligt in men tänker inte så mycket alls, bara observerar.

Redan på 1940-talet talades det om hur viktig barnboken var just för fantasin[2] – bland annat Astrid Lindgren och Tove Jansson talade om de bilder som barnet själva bildade sig som fantastiskare än alla andra bilder och den sistnämnda skrev om vägen där ”författaren stannar och barnet fortsätter, ensamt, i fantasins värld.”[3]

Jag tror en bok stimulerar fantasin på ett helt annat sätt – filmen visar så mycket att det inte finns lika mycket kvar att fantisera om.

Mest torde dock fantasin stimuleras av böcker utan bilder alls – på det sättet blir man ju helt fri att skapa sina egna bilder utan den stora påverkan som ju illustrationerna utgör.

Vilket är då bäst? Att titta på filmen eller att läsa boken?

När det gäller Skrot-Nisse ser jag ingen anledning att bara nöja sig med det ena av dem.

Det är två helt olika historier, och båda är lika väl genomförda och fascinerar på olika sätt.

Dock har boken en viktig fördel som filmen aldrig kan få – språket och den sammanhängande berättelsen, som i filmformen utgörs av repliker och ibland en förklarande berättarröst.

Att barn både uppskattar och behöver höra språk i litterär form torde vara ställt utom allt tvivel. Jan Lööf är även en habil tecknare och humoristisk författare som inte skriver barn på näsan.

Filmen är dock så skickligt gjord med en så spännande berättelse att den förtjänar att bli en lika älskad klassiker som boken har blivit.

 

 

 



[1] Kåreland, Möte med barnboken, s.144

[2] Läs mig, sluka mig! Kristin Hallberg (red) s.247

[3] Ibid

Av M. - 17 november 2009 10:32

  

 

Perfekt omslagsval till Människor helt utan betydelse, som jag tjuvläste ganska många sidor i i en affär i går. Allt som har minsta touch av Söderberg måste ju vara bra, non? Får nog för skams skull köpa den och läsa klart, alternativt alternera bokaffärer... Något slags rullande schema, ett kapitel i varje, sedan tillbaks till första affären! Insparade pengar och motion - två flugor i en smäll...

Om man känner för att förkovra sig djupare i Sveriges konsthistoria rekommenderar jag Märta Holkers verk - visst, det är mycket bilder och lite text, men å andra sidan tar hon verkligen upp det viktigaste, och som före detta konsthistorieelev kan jag intyga att man faktiskt kan klara sina tentor enkom genom att läsa henne bok...

Av M. - 16 november 2009 22:00

Åh, svindel. På ett sätt som bara existerar i Mitt livs novell-noveller och sedan när jag släntrade in i klassrummet och såg honom.
Paul. Var det så här du såg ut? Sedan senast har det bruna håret blivit grått. Han hade inga sköldpaddsfärgade, runda glasögon längre. Han hade violblå ögon. Gissningsvis hade han det förra gången också.
Jag kommer mest ihåg honom som lång och slängig och sprattelgubbsaktig. Killing an arab, hela kulten, vi var unga, vi gick omkring med boken i kavajfickan... The Cure... Ja, det var så Paul sa alltså. Ett rum längst upp längst bort någonstans. Redovisning om Camus.
Och så nu.
Paul, Paul, kommer du ihåg mig? Gissningsvis inte. Jag är en av vad måste ha varit tusentals elever under åren. Och jag kommer ju knappt ens ihåg dig.
Svarta mockabrogues. Svart kavaj. Fet ring på vänster ringfinger. Mörkblå jeans. Hål på ena knät. Har du snubblat med dina långa krakelspektakelben, Paul?
Hans fru uttalar sig i tidningen i bland. Jag hade henne som föreläsare också.
Skulle jag bli kär i honom och skriva patetiska blogginlägg? Nej, verkligen inte.
Skulle jag om tillfället bjöds följa med honom upp på hans rum och ha sex med honom på den obligatoriska afghanmattan alla universitetsanställda har på sina arbetsrum?
Ja.
Verkligen.

Det är märkligt vad ett litterärt intresse kan göra en person mer attraktiv.

Av M. - 15 november 2009 22:46

Hör ni! Är det någon som har läst Vindens skugga? Var det någon som faktiskt tyckte om den? (Förutom de som betygsatt den på adlibris då...) Jag tyckte, som sagt var, den var taffligt skriven, urtråkig och osannolik. Någon månad har gått och jag har bara hunnit ("hunnit") 20 sidor längre in i den, det är fruktansvärt svårmotiverat att läsa vidare.

Varför är det bara medelmåttor som blir bästsäljare? Eller, svaret är väl ganska givet. Bäst att inte dyka närmare in, man vill ju inte bli beskylld för att vara uh, en elitist.

Av M. - 15 november 2009 22:39

Varken inspirerad av Brev till en bokhandel (del ett var riktigt tråkig, del två underhållande)eller Notting Hill har jag beslutat mig för att Martin MNK Bokhandel skall bli min personlige bokhandlare.

Ni vet inte vem Martin är, och helt ärligt vet inte jag det heller. Jag vet i alla fall att han alltid är vänlig, skjortbeklädd och drar av min medlemsrabatt utan att fråga efter att se kortet, vilket är ganska tur, eftersom det inte alltid är giltigt. Han är dessutom en av dem där inne som jag faktiskt tycker är trevlig.

I dag utförde jag ett litet test.*

Han rekommenderade bra böcker. (Jag har visserligen inte läst några av dem, men får väl göra det, men de känns som bra böcker. För skams skull var jag tvungen att läsa igenom baksidorna några gånger.)

Om han rekommenderat Liza Marklund vet jag inte om felet legat hos honom eller i mitt utseende.

Passed.


*OK, jag ville ha tips på riktigt också

Av M. - 15 november 2009 22:37

Gud, nu vet jag varför jag är smått missnöjd med mitt bloggnamn, det är för fan bokmal det heter.

Epic fail, som dagens ungdom skulle ha uttryckt det.

Av M. - 30 oktober 2009 21:43

 

Jaja, jag vet att det inte är så roligt som man kan tro, men blir ändå på bra humör varje gång jag går förbi den här skylten (vilket inte är överdrivet ofta).

Av M. - 30 oktober 2009 21:42

 

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2010
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Stat

stats

stati


Skapa flashcards