På sängen ligger ett tiotals uppsatser utspridda, uppsatser vars författare lär ha lyckats bättre med än jag någonsin kommer.

Tordyveln flyger i skymningen är en av mina favoritböcker, som jag nästan kan utantill, det borde vara underbart att få ägna sig på heltid åt att tolka den, men det känns inte roligt längre, bara ångestfyllt.

Min andra bok är Agnes Cecilia. Jag tycker inte om den. Jag har aldrig tyckt om den. Jag tyckte den passade bra in i ämnet ("allt levande hörer samman" i några av Maria Gripes verk) men det är en plåga att läsa den, jag tycker faktiskt det.

Om tio dagar skall den vara inlämnad, jag har inte skrivit en rad och bara hittat en enda fackbok som ens tar upp Tordyveln. (Underbara Skuggornas förtrogna, som jag hittade på en bokrea på NK Bokhandel för tio spänn!) av Ying Toijer Nilsson.

Ja, antingen får jag väl ge upp eller hoppas att gripas av gudomlig inspiration - alternativt sätta mitt hopp till att allt levande  verkligen hör samman - och Gripes ande uppfyller mig med...the stuff C-uppsatser is made of.

(Ursäkta den hejdlöst smaklösa rubriken, blir lätt så när busschauffören hem lyssnar på Leona Lewis.)

Walter Sickert var inte bara en i sin samtid hyfsat namnkunnig målare, han var även seriemördare.

I alla fall om man får tro Patricia Cornwell i Portrait of a Killer. Cornwall berättar själv att hon blev avrådd att skriva boken, att hennes karriär skulle kunna för alltid ta slut (ehm, har hon gett ut några böcker på senaste år, förresten...?), men trots dessa dystra profetior och att hon, enligt egen utsago, inte ens höll teorin för trolig, tyckte hon det var en bra idé att överge sin lyxlägenhet i New York för arkiv i Storbritannien.

Väl där började hon inte bara hålla det för troligt utan även säkert att Sickert var den ökände rippern. Som så ofta när man ivrigt vill förfäkta en idé tenderar det att bli både tendensiöst, skruvat och med konstiga associationsbanor.

Pärlhalsband på Sickerst målningar var inte halsband utan avsågade halsar.

Sovande kvinnor var inte sovande utan döda, mördade.

Att Sickerst handstil inte överenstämde med det enda brev som uppskäraren tros ha skrivit, är i själva verket ett bevis för Sickerts skuld, eftersom Sickert vad en mästare på att ändra handstilar.

Vad skulle vara målarens motiv? En missbildning på penis som lett till ett haltande sexliv (även om detta i viss mån motsägs av att han sägs ha varit en kvinnokarl som inte stannade vid kurtiserande) medförde en outsäglig ilska mot kvinnor och deras kön, och vilka passar då bättre att straffa än kvinnor som har riktigt mycket sex? Ja, just det...

Häpnadsväckande, kan man väl sammanfatta Cornwells bok med. Fast visst fanns det en del intressanta omständigheter också runt Sickert, det medger jag.

Undrar om vi i Sverige kan se fram emot Camilla Läckberg ta sig an Catrine da Costa-fallet...?

Jack Uppskäraren, av svenske Glenn Lauritz Andersson, är en desto mer nyanserad bok, andlöst spännande, min bästis och jag tandemläste den på en tågresa ned till Paris i våras.

Som Andersson konstaterar är väl det troligaste att ingen av de kända namn som figurerat är mördaren, utan en anonym man som var ansiktslös redan i sin samtid.

Kommer man någonsin få veta vem Jack Uppskäraren egentligen var? Högst troligen inte.

Kommer litteraturen och spekulationerna fortsätta ett långt tag framöver? Högst troligen ja.

Jag har alltid haft väldigt roligt åt den här reklamfilmen. Det maniska leendet, motljuset, den sliriga småländskan (hm, nä, nu syftar jag inte på mig själv utan på dialekten på rösten i filmen), de bombastiska uttalanden om "en ödesfråga för Sveriges framtid" och "varje större universitet i Sverige har den" - som om det handlade om att professorerna med brinnande iver lusläste den och inte att de själva skickat den till universiteten i fråga.

Jag är själv uppvuxen i ett litet småländskt samhälle där det enda som var mer talrikt än kor var frikyrkor, men som ändå, trots mot vad man kanske kan förmoda, i alla fall hade överseende med viss homosexualitet. You guessed it, kvinnlig sådan - det var mer "uh you go girls!" "sexigt med tjejer som hånglar!" et c - manlig homosexualitet nämndes aldrig. Well, det finns en hel del att säga om att kvinnlig sexualitet inte  tas på allvar, men det var i alla fall inga hatbrott som skedde.

Jag vill läsa den där boken, men jag vägrar att stödja författarna. Jag kanske får försöka leta upp den på SU, om nu alla "större universitet i Sverige" har den.

Om detta för att jag bläddrade i en bok om kvinnor som älskar bögar - denna underbart homo(pun not intended)gena grupp - som tydligen är väldigt enkel att klassificera -  och som väl rimligtvis måst ägnat en hel del tid till grubblerier men som ändå, om man ska tro böckerna som skrivs om dem, inte blivit djupare än att allt de vill är att mima till Abba.

Insåg att jag enligt dessa böcker aldrig kommer bli bästis med en bög (ack! min ungdomsdröm!). Och vet ni varför? Jag är för tråkig. Bögar gillar bara Zarah Leander, Dolly Parton och hon den där som är morsa till den där som är Liza Minelli.

Förövrigt: Tittade på en förment kristen sida där inte bara det moraliskt förkastliga i att älska män lyftes fram, utan även, evenmore, det moraliskt förkastliga i att ha sex med  män. Det mest fascinerande var att den som skrivit texten hade ägnat så mycket tid att dels läsa om bögars sexliv och sedan detaljerat beskriva bögars sexliv, att han säkert hade fått mer erfarenhet av det hela än de som faktiskt är utövarna.

Förövrigt igen: Kvinnan i reklamfilmen har en man som tydligen tidigare levde i en homosexuell relation, men som blev "omvänd". Hur många förböner som behövdes förtäljde inte historien.

Jag vet inte vad som är mest tragiskt, att någon måste förneka sin läggning (och till på köpet gifta sig med en person som öppet föraktar den men innerst inne väl högst troligen fortfarande är) eller att böcker fortfarande skrivs och hyllas som är ungefär lika fulla med fördomar som varje liten mariatyp i de småländska skogarna.

Vet någon om adlibris är en komplett källa för tillgängliga böcker för allmänheten? Allså, som går att köpa för eget bruk, inte bibliotekslån...

Om det på allvar inte finns fler titlar  av Maria Gripe än några få Elvis och två av skugg-serien är det här 2000-talets största skandal i kultursverige. Jag menar det!

Måste man åka till spansktalande länder (eller möjligtvis Sverige på 80-talet?) för att Gripe skall få den uppmärksamhet hon förtjänar?

Började läsa om skuggserien i gårkväll, har precis hunnit ut ...och de vita skuggorna i skogen, del två, och blir som vanligt lika fångad.

Ingen svensk författare kan få kompletta vansinnigheter att verka lika rimliga och jordnära som Maria Gripe.

Det är ganska dumt att byta ämne på sin C-uppsats tio dagar innan den ska vara inlämnad, va?

No can do.

Jag måste få fördjupa mig i det här.

När jag läste böckerna på mellanstadiet blev jag förövrigt djupt förälskad i Carolin  - snacka om ouppnålig kärlek - men redan då insåg jag att även om hon funnits i verkligheten skulle jag inte haft en chans, för jag var mer den tråkiga, grå Berta som ingen nånsin la märke till.

Herta Müller var liten, välklädd och med tydliga biceps.
NK Bokhandel försökte tvinga, eller försökte och försökte, tvingade alla att köpa hennes senaste bok för att få den signerad och föste undan dem som hade en bok från annat ställe.
Kanske ska börja göra alla inköp på Hedengrens i stället.
Och nej, jag stod inte i den förjordade kön, min mamma försökte tvinga mig att gå fram - man fick nämligen bara signera en bok dessutom, vilket de kan tänkas förlora på - men om jag gjort det, och blivit bortföst av de jag valt att stödja trots betydligt lägre pris på adlibris, hade jag blivit mäkta irriterad, inte bara that time of the month.
Man vårdar sina kunder, annars går de någon annanstans.
Punkt och slut.

  Kan inte finnas så många bättre sätt att tillbringa en söndag? Tre deckare,, smoothie glassdrink, Refreshers och Beach Boys.

(Min första tre deckare var löser zombiens gåta. Bara titta på omslaget ovan till höger! Man kan riktigt se vilken högklassig litteratur det är... Gotta love it!)

Höstlöv och internatskolor i all ära, men det var Hemlängtan som startade min vurm för New England.

6-åriga Rusty blir skickad från krigets lantliga Devon i UK till ett konstnärshem i Connecticut. När boken börjar har Rusty, som nu är 12, just kommit "hem" igen.

Kontrasten från det rika USA till efterkrigstidens utfattiga, traumatiserade och sönderbombade England blir förstås enorm.

Utöver ljumma kvällar på träverandan, fisketurer, roller skates och milk shakes saknar förstås Rusty sin amerikanska familj och upplever att hennes engelska familj inte tycker om henne längre. I England kan man dessutom inte uppträda som den självständiga, frihetsvana tonåring Rusty har blivit.

Gud vad jag verkligen älskar den här boken. Varje gång jag läser den är det som jag själv åker rullskridskor och dricker milkshakes med sugrör i en ljum skymning i villakvarter i USA i kort veckad kjol och knästrumpor, eller sitter gråtandes i ett kyligt vindsrum med en toast med smörsubstitut i ett regnigt England medan ens pappa vill skicka en till internatskola och ens mamma mest vill laga bilar.

Rusty är fortfarande efter alla år så nära jag kan komma en idol.

Detta är i mitt tycke Michelle Magorians allra bästa bok, som jag läst så många gånger att den fallit sönder.

...och nu inser jag precis vad min 13-åriga brorsdotter ska få i julklapp.

För skams skull får jag väl betala den här gången.

  Och nä, det var inte bra av mig (jag var också 12, btw!) att sno den, men om man ser på stämpeln på försättsbladet hade min skola också snott den - jag snodde den nämligen från ett annat skolbibliotek än Linnéskolans...

Hade faktiskt aldrig läst Nalle Puh innan i går (ja, tänk!) men när jag nu fått en anledning (se inlägget nedan) kastade jag mig över dem, och var främst ivrig över att se slutet på bok två, det slut som jag hört var så ofärdigt att David Benedictus kände sig manad att skriva en riktig avslutning.

För det första: Jag tycker slutet var riktigt bra. Det är tydligt att Christoffer Robin börjar bli, om inte vuxen, så i alla fall mer mogen, men att han någonstans långt inne alltid är det barn som leker sina fantasi(förlåt...)lekar med alla djuren i Sjumilaskogen. Det är en vacker och sympatisk avslutning, med den stundande vuxne som för alltid kommer ha Puh i säkert förvar både i sitt inre och "på den förtrollade platsen högst uppe i skogen".

För det andra: Om man nu bortser från att det redan fanns ett fullgott slut, spelar det någon roll om någon hittar på nya historier? Bara de håller Puhs klass kunde de ju rent teoretiskt varit skriven av Milne? Jag anser inte att Puh-böcker är några romaner utan många  korthistorier fogade till varandra. Att någon hittat på några nya tycker jag känns mest trevligt.