Det är betydligt enklare att styra vägen in till köket i stället för att plugga något man ändå inte fattar nåt av till högskoleprovet. Väl i köket hittade jag Marabous nya "vinterchoklad" - med smak av kardemumma, kanderad nejlika, kanel och ingefära, bland annat. Något som en pepparkaksälskare som jag borde avguda med andra ord.

 Dock upptäckte jag att det var en ganska stark och otäck bismak av något som nog egentligen var en huvudsmak. Nejlikan. Nästan illamåendeinducerade.

Och med huvudet inne i mammas köksskåp kändes illamående och nejlika vagt bekant.

Från vad?

Från 7A.

En av få, om jag vågar säga så utan att få en bunt vampyrdyrkande tonåringar på mig, skräckböcker för barn och ungdomar som faktiskt är skräck.

Redan bokens baksidetext utlovar att mysteriet antagligen inte kommer att lösas, för klassen försvinner spårlöst. Ett av få spår de efterlämnar är en av flickornas i klassen poesibok, där man från brottstycken steg för steg kan rekonstruera hjälpligt vad som kan ha hänt.

Jag kommer ihåg hur rädd jag var för boken när jag läste den i tidiga tonåren - kanske inte för det mer subtila som gruppens allt större splittring eller den allt mer tilltagande doften, eller till slut kanske stanken, av nejlika, utan mer för konkreta saker såsom det vattenfyllda karet i källaren, de ögonblick när inte bara klassens elever utan även den sansade gympaläraren känner att golvet rullar svagt som på en båt, ögonblicket när man inser att en av eleverna i klassen (men vilken!?) faktiskt var med på båten, båten som kantrade hundra år tidigare på väg hem från Zanzibar med sin last med nejlika.

När boken nyutgavs för något år sedan i Danmark, hade den av någon anledning förlänats ett nytt namn, Skuggornas hus, där den ganska mesiga boktiteln med råge väger upp för omslagsbilden.

Författaren, Bjarne Reuter, har, om jag inte missminner mig, även bland annat gett ut den betydligt mindre skräckinjagande Jakten på jultomten, med illustrationer av Mati Lepp.