Vill ni, mina ehm, tre läsare, läsa mitt så kallade paper (urfånigt namn) om Skrot-Nisse - bilderboken vs filmen? Klart ni vill! Kan tillägga att jag aldrig gillade Skrot-Nisse heller. Kanske ska döpa om bloggen till Böcker jag aldrig gillat. Hm, ganska bra idé faktiskt...

Många böcker som filmatiserats utsätts för ödet att bli rejält stympade både i handling och inre skeenden

I Skrot-Nisse och hans vänner, som utkom 1985, är det snarare motsatta förhållanden.

1976 hade Jan Lööf, som ursprungligen debuterade som serietecknare[1], utkommit med boken Skrot-Nisse, som blev en enorm succé. Bokens huvudperson är trots titeln egentligen Kalle, som blir lämnad hos sin farbror när mamma och pappa åker på semester. Skrot-Nisse, så kallad för att han bor på en stor tipp full av elektronisk skrot som han samlar på sig till sina uppfinningar, känner sig sugen på äventyr och tillsammans med sin vän Kvarnström föresätter de sig att segla till Afrika i en pråm. I stället hamnar de på stadens djurpark, lämpligt nog inne i hyddan för giraffer, där de på morgonen blir upphämtade av en mycket ilsken pappa och bror.

När denna  32 sidor långa saga med lite text och mycket bilder skulle göras till spelfilm uppstod vissa problem med hur filmen skulle fyllas. Skrot-Nisse fick helt enkelt broderas om och läggas till rejält.

Skrot-Nisse är nu huvudperson, även om de övriga rollerna är i lika mycket fokus. Han bor fortfarande på en tipp, men nu med sin son, som också heter Kalle. Redan i början hamnar de i klammeri med stadens stadsarkitekt, Ture Björkman, som tycker att de med sitt skrot förfular hans utsikt.

Om Ture Björkman är seriens onde så är Bertil Enstöring geniet. Den bok som han skriver ner sina uppfinningar i vill Björkman få tag i, och han hyser inga skrupler för att få fatt i den, något som till slut leder Skrot-Nisse, sonen, Enstöring och Björkman till Sahara.

Jan Lööfs illustrationer är ganska platta, som något mer avancerade streckgubbar, vilket ju är logiskt när man betänker hur han började sin bana. Dock visar de skickligt karaktärernas känslor.

Filmens lerdockor hyser också flera schablonartade gemensamma drag – hängande bullkinder och stora potatisnäsor.

De blir dock naturligtvis levandegjorda på ett helt annat sätt i och med sina röster och sin mimik.

Skrot-Nisse talar sävligt och lätt bondskt på sin östgötska. Stadsarkitekten har en något gäll och nasal stockholmska. Bertil Enstöring talar ”fumlande” med en hes, desperat brutenhet i rösten när han fruktar för vad stadsarkitekten skall göra.

Även staden har levandegjorts. Även om Lööf med enkla medel förmår göra en myllrande och levande stad i bilderboken, framträder den ännu bättre uppbyggd (av papp?) i filmen. En vuxen kan dessutom notera detaljer såsom att affärerna är Konsum och tidningen DN – utom hos onde Björkman som har en kapitalistisk Expressen under sin portföljarm.

Trots att husen i sig ser mer ”levande” ut i filmen finns det en markant skillnad – i bilderboken, liksom i Lööfs andra alster, går det omkring människor.

Dessa är med något enstaka undantag helt frånvarande i filmen.

Kanske för att filmen känns så levande i sig, så att inga statister behövs?

För visst bidrar filmmediet till en mer levande känsla.

Man hör rösterna, man ser munnen darra, man hör någon ljudligt smaska i sig en gräddtårta.

Filmen fascinerar därmed på ett annat sätt än boken. Plötsligt blir det nästan verkligt. Ett myller av rekvisita bidrar också till denna känsla.

Dessutom kan en film tillåta sig att smyga in roliga biroller i förbifarten – såsom den infängslade fången som står och rycker i gallret bakom den hårdkokta polisöverstens skrivbord, och nynnar med skrovlig buseröst ”jag trivs bäst i öppna landskap…” eller alla djur i sina burar som har diverse ljud och rörelser för sig inne på Nisses kontor.

Dock kan man på ett helt annat sätt sjunka in i bilderboken. Det är vilosamt att betrakta bilderna och fantisera om vad som komma skall på nästa uppslag.

När man tittar på filmen sugs man bara skickligt in men tänker inte så mycket alls, bara observerar.

Redan på 1940-talet talades det om hur viktig barnboken var just för fantasin[2] – bland annat Astrid Lindgren och Tove Jansson talade om de bilder som barnet själva bildade sig som fantastiskare än alla andra bilder och den sistnämnda skrev om vägen där ”författaren stannar och barnet fortsätter, ensamt, i fantasins värld.”[3]

Jag tror en bok stimulerar fantasin på ett helt annat sätt – filmen visar så mycket att det inte finns lika mycket kvar att fantisera om.

Mest torde dock fantasin stimuleras av böcker utan bilder alls – på det sättet blir man ju helt fri att skapa sina egna bilder utan den stora påverkan som ju illustrationerna utgör.

Vilket är då bäst? Att titta på filmen eller att läsa boken?

När det gäller Skrot-Nisse ser jag ingen anledning att bara nöja sig med det ena av dem.

Det är två helt olika historier, och båda är lika väl genomförda och fascinerar på olika sätt.

Dock har boken en viktig fördel som filmen aldrig kan få – språket och den sammanhängande berättelsen, som i filmformen utgörs av repliker och ibland en förklarande berättarröst.

Att barn både uppskattar och behöver höra språk i litterär form torde vara ställt utom allt tvivel. Jan Lööf är även en habil tecknare och humoristisk författare som inte skriver barn på näsan.

Filmen är dock så skickligt gjord med en så spännande berättelse att den förtjänar att bli en lika älskad klassiker som boken har blivit.

[1] Kåreland, Möte med barnboken, s.144

[2] Läs mig, sluka mig! Kristin Hallberg (red) s.247

[3] Ibid

Min mamma introducerade litteratur ganska tidigt för min bror...

Kommer ihåg att jag tyckte Kråkorna i Päronvik var osedvanligt tråkig när jag var liten. Läste om den i går. Den var lika tråkig nu.

Undrar om det är så med många böcker man läste när man var liten, att man av ren nostalgi eller lathet (det är praktiskt att plocka fram samma känsla igen och slippa bilda sig en ny) tycker samma sak om den?

Fast nä.

Lilla Prinsen tyckte jag var urtråkig (undrar om någon femåring faktiskt tycker den är givande), den älskar jag nu.

Och Barnen i djungeln verkligen älskade jag, den tycker jag är väldigt uttråkande nu.

När det kommer till Kråkorna i Päronvik tycker jag det märks att den hittades på på stående fot (sittandes säkert, i en stor fåtöljd med cigarr, konjak, äggtoddy och teaterkonfekt). Ganska meningslös, faktiskt.