Förlagsvetenskap i Stockholm tittar tydligen på tre saker när de antar en: kvantitet samt kvalitet på tidigare studier, personligt brev samt arbetslivserfarenhet.

Jag har jobbat en dag på bokmässan i Frankfurt. Resten består av extraledare på gymnasieklassresor, jobb i hemtjänst samt kassan på Ica. Antagligen inte den erfarenhet de är ute efter.

Och kvantitet och kvalitet på tidigare studier? Nja... Jag har väl runt 250 poäng i Ladok, men kvalitet på dem, knappast!

Jag tycker inte om när ordet missbrukas, men här känns det faktiskt passande: ÅNGEST. ANGST. Riktig tonårssådan.

Hur ska jag övertyga dem om att ta in mig?

Jag har velat jobba i förlagsbranschen sedan jag var...ok, liten är väl viss överdrift, men i övre tonåren i alla fall. Lund krävde 20.0 i betyg, så där var det inte en chans, Stockholm en fil. kand., som jag håller på med nu. Om det bara vore personligt brev, samt kanske högskoleprovet, det gick ändå tämligen bra, det berodde på. Det där med arbetslivserfarenhet samt kvalitet på tidigare studier får mig illamående.

Jag är 28 år nu. Egentligen tycker jag inte det är särskilt gammalt, men sedan läser man någon chick lit-bok där det fan alltid står "inga barn ännu? tic toc, tic toc, tic toc!"

Jaha, ska man hänvisa till den biologiska klockan i det personliga brevet? "Ni måste ta in mig, så jag kan få en färdig utbildning, ett riktigt jobb och kunna SKAFFA BARN INNAN JAG BLIR INFERTIL!!!"

Seriöst. Jag kan faktiskt inte sova på nätterna när jag tänker på det här.

Eller vänta... Min mamma var gymnasielärare och tog ofta hem buntar med svenskuppsater, som jag glatt läste igenom och hade synpunkter på, redan i mellanstadieålder, och det är väl ändå lite lektör över det?

Bra, då kan jag med gott samvete skriva att jag velat jobba på bokförlag sedan jag var 9...

  Får icke hållas i lånebibliotek och läsciklar, skrev de, men glömde nämna kurssamlingar på Internet. SUCKERS.

Hoppsan! Just när man trodde sig vara en intälektuel jijant så upptäckte man att man tyckte om Nick Carter, som tydligen, att döma av mina kursares och lärares reaktioner, var dåtidens svar på Liza Marklund.

Och vilket svar sen! I ovan visade Carruthers, brottslingarnes konung, får Nick Carter slåss mot "den mest inpiskade skälm, hvars make man skall leta efter i detta välsignade land". Inte ens att bli levande begravd i ett nedbrunnet hus hindrar vår hjälte att göra sin plikt. Mycket rafflande.

Varsel, inköpt för tio spänn på Alfa antikvariat, 80-talslimning med bladen utfallande i takt med snöflingorna på Stockholms gator.

Varför har ingen sagt hur bra Stephen King är!?

För det är han. Han är ju lysande! En suverän berättare, stilist och psykolog.

Jag trodde att han var en värsta sortens trashförfattare i stil med harlequinutbudet.

Ser fram emot många bra skräckisar framöver.

Det enda dumma är att tja, jag är rädd. Väldigt rädd av mig. Och ensamboende. Nu vågar jag inte sova, men inte heller läsa vidare.

Nog tyckte jag filmen var hemsk, men boken är hemskare. Dessutom sorgligare. I filmen verkade ju Jack galen och osympatisk redan från början, i boken fördjupas och förmänskligas hans karaktär. Den fruktlösa kampen med galenskapen som han bara hamnar djupare och djupare i.

Bulimilektyr, finns det något som heter så? Nu finns det det!

Man får inte nog, man bara måste få mer, snabbt snabbt snabbt, om man så ska hoppa över ord, meningar, sidor för att komma framåt fortast möjligast.

Det enda som hindrar mig att läsa vidare nu är mörkret utanför.

  Jag vet! I januari ska jag bara läsa orange böcker! I'm like, so original!

För säkerhets skull la jag även dit min sax, så att ni inte ska tveka om hur många olika orange saker jag har.

(Och ja, boken i mitten nedersta raden heter Allt du skulle vilja veta om fornkyrkan men aldrig vågat fråga om. Du såg inte fel.)

Long time no see, förresten. Det här med att blogga är faktiskt lite jobbigt.

De första julklapparna inhandlande, till en 17-åring.

Persepolis och le Petit Prince.

(Ursäkta den hejdlöst smaklösa rubriken, blir lätt så när busschauffören hem lyssnar på Leona Lewis.)

Walter Sickert var inte bara en i sin samtid hyfsat namnkunnig målare, han var även seriemördare.

I alla fall om man får tro Patricia Cornwell i Portrait of a Killer. Cornwall berättar själv att hon blev avrådd att skriva boken, att hennes karriär skulle kunna för alltid ta slut (ehm, har hon gett ut några böcker på senaste år, förresten...?), men trots dessa dystra profetior och att hon, enligt egen utsago, inte ens höll teorin för trolig, tyckte hon det var en bra idé att överge sin lyxlägenhet i New York för arkiv i Storbritannien.

Väl där började hon inte bara hålla det för troligt utan även säkert att Sickert var den ökände rippern. Som så ofta när man ivrigt vill förfäkta en idé tenderar det att bli både tendensiöst, skruvat och med konstiga associationsbanor.

Pärlhalsband på Sickerst målningar var inte halsband utan avsågade halsar.

Sovande kvinnor var inte sovande utan döda, mördade.

Att Sickerst handstil inte överenstämde med det enda brev som uppskäraren tros ha skrivit, är i själva verket ett bevis för Sickerts skuld, eftersom Sickert vad en mästare på att ändra handstilar.

Vad skulle vara målarens motiv? En missbildning på penis som lett till ett haltande sexliv (även om detta i viss mån motsägs av att han sägs ha varit en kvinnokarl som inte stannade vid kurtiserande) medförde en outsäglig ilska mot kvinnor och deras kön, och vilka passar då bättre att straffa än kvinnor som har riktigt mycket sex? Ja, just det...

Häpnadsväckande, kan man väl sammanfatta Cornwells bok med. Fast visst fanns det en del intressanta omständigheter också runt Sickert, det medger jag.

Undrar om vi i Sverige kan se fram emot Camilla Läckberg ta sig an Catrine da Costa-fallet...?

Jack Uppskäraren, av svenske Glenn Lauritz Andersson, är en desto mer nyanserad bok, andlöst spännande, min bästis och jag tandemläste den på en tågresa ned till Paris i våras.

Som Andersson konstaterar är väl det troligaste att ingen av de kända namn som figurerat är mördaren, utan en anonym man som var ansiktslös redan i sin samtid.

Kommer man någonsin få veta vem Jack Uppskäraren egentligen var? Högst troligen inte.

Kommer litteraturen och spekulationerna fortsätta ett långt tag framöver? Högst troligen ja.

Jag har alltid haft väldigt roligt åt den här reklamfilmen. Det maniska leendet, motljuset, den sliriga småländskan (hm, nä, nu syftar jag inte på mig själv utan på dialekten på rösten i filmen), de bombastiska uttalanden om "en ödesfråga för Sveriges framtid" och "varje större universitet i Sverige har den" - som om det handlade om att professorerna med brinnande iver lusläste den och inte att de själva skickat den till universiteten i fråga.

Jag är själv uppvuxen i ett litet småländskt samhälle där det enda som var mer talrikt än kor var frikyrkor, men som ändå, trots mot vad man kanske kan förmoda, i alla fall hade överseende med viss homosexualitet. You guessed it, kvinnlig sådan - det var mer "uh you go girls!" "sexigt med tjejer som hånglar!" et c - manlig homosexualitet nämndes aldrig. Well, det finns en hel del att säga om att kvinnlig sexualitet inte  tas på allvar, men det var i alla fall inga hatbrott som skedde.

Jag vill läsa den där boken, men jag vägrar att stödja författarna. Jag kanske får försöka leta upp den på SU, om nu alla "större universitet i Sverige" har den.

Om detta för att jag bläddrade i en bok om kvinnor som älskar bögar - denna underbart homo(pun not intended)gena grupp - som tydligen är väldigt enkel att klassificera -  och som väl rimligtvis måst ägnat en hel del tid till grubblerier men som ändå, om man ska tro böckerna som skrivs om dem, inte blivit djupare än att allt de vill är att mima till Abba.

Insåg att jag enligt dessa böcker aldrig kommer bli bästis med en bög (ack! min ungdomsdröm!). Och vet ni varför? Jag är för tråkig. Bögar gillar bara Zarah Leander, Dolly Parton och hon den där som är morsa till den där som är Liza Minelli.

Förövrigt: Tittade på en förment kristen sida där inte bara det moraliskt förkastliga i att älska män lyftes fram, utan även, evenmore, det moraliskt förkastliga i att ha sex med  män. Det mest fascinerande var att den som skrivit texten hade ägnat så mycket tid att dels läsa om bögars sexliv och sedan detaljerat beskriva bögars sexliv, att han säkert hade fått mer erfarenhet av det hela än de som faktiskt är utövarna.

Förövrigt igen: Kvinnan i reklamfilmen har en man som tydligen tidigare levde i en homosexuell relation, men som blev "omvänd". Hur många förböner som behövdes förtäljde inte historien.

Jag vet inte vad som är mest tragiskt, att någon måste förneka sin läggning (och till på köpet gifta sig med en person som öppet föraktar den men innerst inne väl högst troligen fortfarande är) eller att böcker fortfarande skrivs och hyllas som är ungefär lika fulla med fördomar som varje liten mariatyp i de småländska skogarna.